Header

Beskrivning: Klockaregården i Knislinge, exteriört och interiört.


Tillverkningssätt.

Ritstadium.
Motiv: byggnader skissas på plats och färdigställs vid ritbord.
För exteriörer har kamera använts.
Interiörer, dvs. inredningsdetaljer som t.e.x. predikstol och altare, ritas direkt på plats.
Hällristningar ritas med hjälp av tumstock och linjal i skala 1:60.
Avståndet mellan ristningarna mäts ut i mm.

Bildframställning.
Bild renritas med svart spritpenna i storlek 24 x 30 cm.
Därefter förminskas den till halva storleken, 12 x 15 cm.
På den färdiggjorda vasen, efter skröjbränning (890 grader) och glasyrbränning (1 250 grader) , appliceras en svart-vit dekal.
Därefter görs den slutliga porslinsmålningen med porslinsfärger.
Efter detta bränns vasen igen i 800 grader.

Drejning.
a) Lera drejas till ett rör, ca 22 cm högt och 14, 5 cm i diameter.
b) Med två träskivor pressas röret ihop och sidorna justeras med vattenpass.
För att ytan ska bli jämn, medan leran fortfarande är fuktig, slätas den över med skumplast.
c) Vasen får torka i ett dygn.
d) Formning av vas: Bottenplatta sätts på.
Två träformar placeras i vasen.
Utskärningen upptill görs med vass nål.
e) Vasens sidor pressas hårt ihop med hjälp av två plattor och tving.
f) Vasen torkar i två dygn.
g) Träformarna tas bort och bottenplatta finskäres.
Justering av yta sker med fuktig skumplast och tunn plåtskena.
h) Undersida stämplas med kommunens vapen, konstnärens varumärke (hundhuvud) , konstnärens initialer och årtal.
i) För sista pressning och torkning: vasen läggs på en jämn pappersförsedd platta, en kloss placeras inuti vasen.
En platta läggs ovanpå vasen, och på den en tyngd på 2 kg.
j) Vasen torkas i ca en vecka och finputsas därefter med fint sandpapper.
k) Vasen torkas därefter i ca tre veckor innan sista bränning.
Denna bränning sker försiktigt i ca 1 dygn och sedan avsvalning i ett dygn.
Lite kortare tid för bränning av färger.

Klockaregården i Knislinge.
"Klockarfar, som allt skall bestyra..."
Genom sin ställning blev klockaren något av en förbindelselänk mellan prästen och församlingsborna.
Han var själv bonde och skötte sitt klockareboställe men ägde också viss boklig bildning.
Vid större högtidligheter skulle han sjunga hela mässan på latin, på söndagarna i övrigt officium och halleluja.
Att leda psalmsången var klockarens viktigaste uppgift i samband med högmässan.

Klockarens undervisningplikt.
Enligt reformationstidens bestämmelser skulle han lära barnen tio guds bud.
Redan 1780 skrev prosten Lorich att "mellan michelsmässan (slutet av september) och jul reser klockaren igenom socknarna till att förhöra ungdomen, samt hålles under sommarmånaderna förhör i den kyrka, där senare predikan är".
Undervisningen innebar i huvudsak, att barnen fick lära sig de tio budorden och Luthers lilla katekes utantill.

Klockaren hade hög social status.
Genom sin utbildning och sina arbetsuppgifter fick klockaren en framskjuten position i samhället.
Att vara född i ett klockarehem skapade ofta förutsättningar för ett socialt avancemang.
Av sönerna till Olof Rydeberg (1757-1812) fick två titeln häradshövding medan en blev länsbokhållare (senare titel landskamrer).
Klockarens sociala ställning gjorde honom ofta till kommunal förtroendeman.
Christian Olsson var ordförande i kommunalstämman åren 1887-97.
Han grundade 1862 ett sockenbibliotek, året efter en skarpskytteförening.
Han blev 1874 den förste poststationsföreståndaren i Knislinge.

Många andra uppdrag.
Alla dessa olika uppdrag förenade många av klockarna med uppgiften att slå åder, vaccinera, upprätta boupptäckning, hålla utfärdstal, vårda kyrkans inventarier och svara för den kyrkliga postgången.
Han skulle också besörja ringningen, därav benämningen "klockare". - Det finns alltså fog för talesättet om "klockarfar, som allt skall bestyra".

Klockarebostället, lönen.
Sin lön uppbar klockaren genom rätten att bruka Klockarebostället, gården Knislinge nr 2.
Och så uppbar han en medeltida skatt om villken landeboken (omkring 1570) uppger att den skulle utgå med två skäppor korn från varje gård.
Den siste klockaren som brukade bostället var Anton Vilhelm Olin (död 1879).
Han hade 20 tunnland åker och höll två hästar, 4 kor, 1 kviga, 6 får, 2 lamm och 3 svin.

Heminredning och hushållsartiklar.
Bouppteckning efter Dahlborg 1756 ger en inblick i hur boningslängan var möblerad.
Hemmet var välutrustat och speglar klockarens ekonomiska och sociala ställning.
Han var en förmögen man.
Boet värderades till sammanlagt 670 daler, en betydande summa om man jämför med, att en ko eller häst vid denna tid kostade 15-18 daler.
Dahlborg ståtade med tèbord, sex bruna och sex vita stolar, slagur, en ekebordskiva med fot, ett slagbord och två furubord.
Förmodligen var det tjänstefolket som fick hålla tillgodo med sex trätallrikar.
Själv använde han "Hollans Ler eller s k Porsailin" med blåa och vita tallrikar samt tèkoppar.
Sättugn fanns det då som nu.
Det fanns spinnrockar, baktråg, baljor och bytter, grytor och kittlar.
Här fanns bl a en guldkedja, värderad till 30 daler, sex skedar och en snusdosa i silver.
Smörkannan och smörskålen var gjorda i tenn.

Klockaregården efter 1942.
Knislinge municipalsamhälle ville riva Klockaregården 1942 och bygga ett kommunalhus där.
Det blev skrivelser och starka protester från Knislinge planterings och försköningsförening (1953 ombildad till Knislinge Hembygdsförening).
Inte minst genom hjälp från utomstående fick föreningen rätt att disponera och rusta upp de båda byggnaderna år 1947.
Först 1954 fick föreningen dispositionsrätt till hela gårdsanläggningen.

Klockaregården restaurerades åren 1947-54.
Boningslängan, som varit täckt med halm, försågs liksom brygghuset med tegeltak.
I boningshuset återställdes den äldre planlösningen.
Västra delen inreddes till en mindre bostad, bebodd fram till 1968.
Även en hel del andra åtgärder vidtogs.

Boningslängan användes nu som föreningslokal och för sammanträden.
Möbler och andra inventarier är i huvudsak från bygden.
Ekonomilängorna inrymmer bl a utställningslokaler, magasin och arkiv.
Klockaregården är byggnadsminnesförklarad.

Källa: Utdrag ur landsarkivarien Åke Werdenfels text.
Skriften utgiven av Skånes Hembygdsförbund och länsstyrelsen i Kristianstads län.
Knislinge i januari 2000.
Frosten Begander.